• Admin

5350 m.ö.h


5350 höjdmeter, så långt kom jag i mitt försök att bestiga Mount Kilimanjaro som med sina 5892 m.ö.h är Afrikas högsta berg och världens högsta, fristående berg. Jag kom dessvärre inte upp på toppen utan fick avbryta toppförsöket då jag var så dålig att guiderna skickade ner mig igen. I flera dagar led jag av höjdsjuka för att på toppnatten ha svårt med balansen, inte kunna gå ett par meter utan att kräkas och till sist ha svårt att hålla mig vid medvetande. Det var rätt beslut att skicka ner mig och även om jag är besviken över att inte få uppleva den fantastiska känslan av att se soluppgången på Uhuru peak. Jag har haft en helt fantastisk resa och nedan följer en daga för dag beskrivning av resan. Jag har rest med danska Topas Travel samma bolag som jag reste till Albanien med.

Dag 1

Äventyret börjar tidigt, väldigt tidigt på Kastrups flygplats. Flyget ska gå kl 06 vilket betyder att man bör va på plats vid 04. Eftersom jag inte riktigt litar på Skånetrafikens punktlighet och tågen bara går en gång i timmen slutar det med att jag tar bussen hemifrån nån gång vid halv 2 på natten för att vara på plats på Kastrup vid 03. Eftersom jag inte är superbra på att gå upp när väckarklockan ringen bestämde jag mig helt enkelt för att inte gå och lägga mig. Efter en timmes väntan på flygplatsen blir kl 04 och jag får hämta ut mitt boardingpass och checka in mitt bagage. På flygplatsen hittar jag H och L som ska med på samma resa. Allt går bra tills det är dax att boarda, då har jag tappat mitt boardingpass, den snälla flygvärdinnan ger mig ett nytt. Vi flyger med KML till Amsterdam och jag lyckas sova 1-2 timmar på planet. I Amsterdam byter vi plan och ger oss iväg på den 8h långa flygningen mot Kilimanjaro. Jag hamnar bredvid en trevlig svensk dam som jag först spiller te och sedan rödvin på, jag ber så hemskt mycket om ursäkt och och konstaterar att sömnbristen börjar göra sig påmind.

Tips:

För att minska katastrofen som skulle inträffa om ens incheckade bagage mot förmodan skulle komma bort, så rekommenderas man att resa med dem saker man inte kan va utan i handbagaget/på sig. På mig på flyget har jag därför vandrarskor, vandrarbyxor, yllesockar, en tjocktröja och min dunjacka. I handbagaget, som också är min dagsryggsäck, ligger dem mediciner jag behöver, en uppsättning underställ, regnjacka, regnbyxor, mössa, vantar, min buff och regnskydd till ryggsäcken. Självklart har jag också där pass, pengar, kamera och objektiv, vaccinationskort, försäkringskort, mobil och alla andra värdefulla saker jag har med mig.

När vi kommer fram till Kilimanjaros flygplats så är det första intrycket att det är varmt. Vi köar för att få komma in i ankomsthallen där vi möts upp av en representant från Zara, det lokala arrangören vi använder oss av. Hon hjälper oss att fylla i vår inreseblanket som vi behöver för att kunna söka visum. Efter vi lämnat in den och 50 US$ går vi genom passkontrollen där vi visar våra pass, får visumstämpel, blir fotograferade och får lämna fingeravtryck. Tempot i Tanzania är lite långsammare än i Sverige och det tar ett ordentligt tag innan vi alla har kommit igenom tullen. Väl på andra sidan möter vi upp vår guide Henrik från Topas. Även om vi fick två middagar serverade på flygplanet och jag drack allt jag blev serverad var jag jättetörstig när vi landat. Såklart var allting stängt och vi kan inte dricka kranvattnet. Som tur var är mina resekompanier snälla människor och ger mig vatten. Vi kletar på oss myggspray medans våra väskor lastas på taket på våran buss. Efter ca en timme är vi framme i Moshi på Springland hotel. Incheckningen går ganska smidigt och dem flesta av oss ska bo två och två. Jag och S hamnar i ett stort trippelrum av hyfsad standard med dusch, toalett och AC. På hotellet går det att köpa vatten för 1.5 US$ per 1.5l flaska och vid ankomsten får vi goda och gratis toasts, perfekt för den som är vrålhundrig efter flygmaten.

Dag 2

Efter en god natts sömn äter vi frukost vid hotellets frukostbuffe. Där finns lite av allt möjligt, ägg, gröt, bröd, lite varma grönsaker, frukt och såklart kaffe och te. Maten är okej men frukten är fantastisk! Mango, melon och annanas med otroligt mycket smak.

Efter vi ätit och kletat is oss med myggspray och solkräm, personligen så kör jag 50 for kids, så promenerar vi längs den gamla järnvägen ner till centrala Moshi.

Längs med järnvägen går det människor, getter och växer, för mig okända, växter.

Vi går igenom en marknadsplats och träffar på en "butik" där dem gör flipflopps av gamla bildäck.

Vi lunchtid är vi tillbaka vid hotellet och buffen. Efter att ha ätit, packat och stökat lite så möts vi upp av en lokal Zara guide som tar oss på en promenad i närheten av hotellet som ligger i utkanten av Moshi. Vi tittar på dem lokala risodlingarna, bananer, vattenreservoarer och hälsar på lokalbefolkningen.

Vallarna delar in odlingarna i rutor där det verkar vara olika ägare på dem olika odlingarna. Rutorna är fyllda med lera/vatten där det verkar vara populärast att odla ris eller någon slags sallad. På vallarna står det då och då mango, banan eller annat träd. Alla vi möter är vänliga och ställer gärna upp på kort. Några kvinnor är ute och letar ved som dem sedan binder ihop för att transportera hem. Paketen väger ca 20kg och bärs på huvudet.

Vi fick se blå marrakattor (apor) som jag inte lyckades fånga på bild och Marabou storkar.

När vi kom mer in i bysamhället så kom det barn springandes som ville upp i famnen, hålla handen och vara med på bilder.

Efter promenaden år vi kvällsmat och packade det sista inför morgondagen. Om man hade saker man inte ville ha med sig upp på berget så fanns det bra och gratis förvaring på hotellet. Jag lämnade till exemplet mina badkläder, min laddare och den ena kameran som jag glömt minneskort till.

Dag 3

Efter att vårat bagage återigen blivit lastat på bussens tak blev vi körda till Machame gate där vår vandring skulle börja. Vi fick skriva in oss i parken och blev tilldelade vars ett matpacket som vi smakade lite på innan vi började gå.

Första dagen promenerar vi i regnskog och efter ca 6 timmar når vi Machame camp beläget på 2835 m.ö.h där vi ska tillbringa natten. Terrängen var lätt där vi från början var omgivna av stora höga träd som efter hand blev mindre och mindre. Under tiden vi gick så hade vi förutom våran danska guide hela tiden lokala guider omkring oss. Så fort man gick för fort fick man höra "pole pole" som betyder långsamt, långsamt. Det är tydligen en vinnande taktik på berg eftersom man hela tiden vill hålla sin puls nere för att mina syreförbrukningen.

När vi kom fram blev vi tilldelade ett tält per par och efter en stund kom även våra väskor.

Efter vi packat upp våra sovsäckar och pumpat upp liggunderlagen blev det gemensam middag i vårat mattält. Det bjöds på gurksoppa, ris med fisk och sallad. Förutom lite huvudvärk så har jag inte känt av höjden något.

Vi hade även med oss ett par kemiska toaletter, dels som komfort och dels för att minska nerskräpningen av berget. Toaletten befann sig i ett toaletttält.

Dag 4

Dagen började kl 6 med att guiderna knackade på tältet och sa godmorgon tätt följt av "The or Coffee?" varefter man sedan fick en kopp med varmt vatten och några skopor kaffe/thepåse. Vi fick ocså ett litet tvättfat med varmt vatten och två att tvätta av händer och ansikte med. Kl 7 var det frukost i mattältet och vid 8 skulle vi vara på väg.

Under natten frös jag om överkroppen och var varm om underkroppen även fast jag sov i mitt ullunderställ, förmodligen eftersom jag svettats under dagen och inte duschat av mig. Jag börjat nu bli tveksam på om min sovsäck med komfort temperatur på 0 grader + siden sovpåse verkligen är tillräckligt varmt för resterande nätter, jag får därför låna en extra flispåse att ha i sovsäcken.

Denna dagen gick vi till Shira camp som ligger 5km bort. Stigen var delvis brant och på vissa ställen fick man använda händerna lite, dock inte alls teknisk.

Det börjar märkas att vi kommer längre upp. Naturen ändras och blir kargare och kargare. Vi skiftar mellan att gå under, över och igenom skyarna.

Bärarna är helt fantastiskt starka och duktiga. Dem bär ungefär 20kg var och många bär på huvudet.

Vi fick också se lite, för mig, nya blommor bland annat Dendrosenecio kilimanjari som endast verkar finnas på Kilimanjaro.

Tillslut var vi framme vid Shira camp som ligger på 3750 m.ö.h. Vi åt lunch och sen var tälten uppställda så jag tog mig en powernap på 2h. Efter det tvättade jag av mig så gott det gick med min lilla tvättbalja med varmt vatten, två och några våtservetter, det var kallt men att få bort svetten lät mig sova lite varmare denna natten.

Efter middagen fick vi en helt fantastisk solnedgång.

Dag 5

När vi vaknade på morgonen så var det frost på tältet.

En fantastisk kväll följs av en fantastisk morgon.

Som dem flesta andra dagarna är hålltiderna väckning 6, frukost 7 och avgång 8. Idag skulle vi gå till Baranco camp. Solen skiner och alla är glada.

För att vänja oss vid höjden går vi rutten via Lava Camp som ligger på 4600 m.ö.h innan vi går ner igen och sover vid Baranco camp. Lunchen intages vid Lava Camp och någonstans här rammar höjden mig för första gången. Jag får ont i huvudet och börjar må illa. När vi kommer fram till Java Camp kräks jag för första gången men klarar efter det av att få i mig lite lunch. Kameran stoppar jag sen i väskan, ett tecken på att jag inte känner mig helt 100.

Efter lunchen fortsätter vi till Baranco camp som ligger på 3960 m.ö.h

Så fort vi börjar komma ner från Java tower så känner jag mig lite bättre. Dagens promenad blev 10 km och varade någonstans mellan 6-8 h.

Hela tidens medans vi går blir vi tillsagda att dricka vatten, massor av vatten då det är en av dem få saker som bevisat hjälper mot höjdsjuka. En annan vanlig sidoeffekt man får av höjden är att man får ökad urinproduktion. Dem här två kombinerade gör såklart att man får gå och kissa väldigt ofta.

Dag 6

Hoppa över denna dagen om du är lättäcklad.

Den här natten sov jag väldigt gott. Det ända jag kände av var att jag blev lite andfådd av att gå upp och kissa på natten. När jag vaknade så var allt bra, tills jag började röra på mig... Jag fick huvudvärk och började må lite illa. Guiderna kom som vanligt och gav mig kaffe men det tog inte lång tid förrän jag fick ställa undan koppen, ta på mig skorna och springa till toaletten för att kräkas. Därifrån eskalerade det. Jag kräktes flera gånger för att sedan stapla ut och sätta mig på en sten utanför toalettältet. Huvudet fullständigt dunkar och jag kan inte tänka klart. Jag har fått migrän tänker jag för det var den ända känsla jag kunde relatera det till. Huvudvärken och illamåendet är överväldigande och jag vet inte vad jag ska ta mig till så jag börjar gråta. Där sitter jag, på en sten utanför toalettältet iklädd mitt ullunderställ, och gråter med huvudet i händerna. Mina medresenärer märker ganska fort att något är fel och snälla L klär på mig sin dunjacka så att jag inte ska bli nerkyld på kuppen. Jag hinner tänka "hur fan ska jag komma upp för berget?" följt av "nej, det är omöjligt, jag måste ner. Hur fan ska jag ta mig ner för berget?". Allting känns omöjligt. Min huvudvärk ligger nu någonstans på 8-9/10 på min smärttröskel, så ont har jag inte haft sedan mitt senaste riktiga migränanfall ca 3-4 år sedan. Vår danska guide Henrik kommer och pratar med mig, mäter syresättningen och börjar ta hand om mig. Syremättnaden var inte toppen men inte på en farlig nivå och han förklarar för mig att det är höjden som gör att jag mår dåligt och att det förmodligen kommer släppa lite när vi börjar gå och jag kan syresätta mig lite bättre. Han ger mig mina byxor, frågar om det är okej att dem packar ihop min rycksäck och sätter mig i en stol istället för på en kall sten. Jag får två Alvedon och efter att ha rådgjort med vår erfarna guide Freddy frågar dem om dem får ge mig Diamox mot höjdsjukan. Vid det här laget får dem ge mig vad som helst så jag knaprar i mig pillerna men kräks upp allt ganska direkt. Jag klarar inte av att äta frukost utan väntar ute i den friska luften medans dem andra äter. Alla är snälla, kommer och klappar på mig, några packar med ett matpack om jag skulle få tillbaka aptiten senare, H kommer och smetar solkräm i ansiktet på mig så jag inte ska bränna mig.

När det är tid att gå så bär en av guiderna mitt dagspack, då och då orkar jag hålla min egen vattenflaska. När vi börjar gå så blir det faktiskt lite bättre och det går okej för mig att gå. Denna dagen ska vi upp för "Baranco Wall", en stigning på 250m. Det är trång med många som ska upp längs samma väg och såfort vi får en liten paus sätter jag mig ner och halvsover.

Jag kämpar och kämpar och till sist är vi uppe. Istället för att må bättre mår jag istället sämre. Jag får ytterligare en halv Diamox och blir skickad i förväg mot nästa camp. Från Baranco wall så går det lite upp och ner men terrängen är relativt lätt. Jag kämpar mig fram med "min" fantastiska guide Bwashee. Han låter mig gå i mitt eget tempo, villket är lite fortare än gruppen gått. Detta hjälper mig mycket, speciellt i nerförsbackarna när jag upplever att jag kan mer slappna av när jag får gå i mitt normala tempo och inte hela tiden behöver gå och hålla emot/bromsa. Även om vi får göra några små kräkpauser så går det ganska bra och vi når fram till Karanga camp vid lunchtid, ca 30 min innan dem andra. Jag får ligga och vila lite och lyckas sen äta lite lunch. Detta var en av dem viktigare sakerna att tänka på, att fortsätta dricka massor av vatten och försöka få i sig energi även om man mår dåligt eftersom man behöver all kraft man kan få. Jag fortsätter att ta en halv Diamox till kvällen. Eftersom jag mått så dåligt och är i behov av vila så blir S tilldelad ett eget tält så att jag ska kunna sova okej. Vi befinner oss nu på 4000 meters höjd. Framåt kvällen mår jag helt okej och får en bra natts sömn.

Dag 7

Idag vaknar jag och mår ganska bra. Jag bär mitt eget dagspack, använder min kamera och orkar vara med på lite bilder.

Vi ska idag gå till Barafu camp som ligger 4km iväg och sedan vidare till er mer eller mindre inofficiellt camp som kallas Kosovo, detta för att plocka en timme från toppnatten. Vi har en fin vandringsdag med fantastiskt väder. Det känns nu inte som att det är så långt till toppen.

När vi kommer till Barafu så börjar jag att må dåligt igen och jag får kämpa mig den sista biten upp till Kosovo.

När vi kommer fram så lägger jag mig och powernappar en stund i mitt tält innan guide Henrik kommer och väcker mig. Han mäter min syressättning till någonstans runt 65% vilket inte alls är bra och jag får ytterligare en halv Diamox. Han säger att jag inte får sova utan att jag måste sitta upp och andas ordentligt så att jag kan syresätta mig bättre. Eftersom jag är rädd för att bli nerskickad så lyder jag och efter en stund så är jag uppe på vettiga värden igen. Jag piggnar till och kan få i mig lunch.

Efter lunch vilar jag middag för att vara så utvilad som möjligt inför nattens toppförsök. För att andas bättre när jag sover lägger jag in min ryggsäck under liggunderlagets övre del så att jag ligger med huvudet högt. När klockan närmar sig 17 äter vi en lättare middag och sen är det sovtid fram till kl 23 då vi börjar göra oss i ordning inför toppförsöket. Många har problem att sova såhär högt upp, dock inte jag. Kl 19 hade jag beställt väckning för att ta min sista Diamox, den här gången en hel tablet för att klara natten. Vi blir väckta vid 23, klär på oss och dricker lite ingefärste, då det sägs motverka illamående och vid 24 börjar vi så långsamt att gå mot toppen.

Dag 8

Promenaden mot toppen börjar bra men går fort utför. Huvudvärken tilltar och efter en stund kräks jag för första gången. Efter vi har gått en stund så får jag ytterligare två alvedon och klarar av att gå ett tag till. Det är mörkt och längs berget kan man se en linje av pannlampor slingra sig upp. Vi har många guider med oss den här natten och när jag börjar må dåligt så får jag gå längst fram med huvudguiden Freddy. Bredvid oss ömsom går/ömsom hoppar/dansar guiderna omkring och sjunger sånger om berget, om oss och hur vi ska nå toppen. Sjungandet sker på Swahili så det är lite oklart vad som egentligen sjöngs. Efter ett tag börjar dem även skrika "Don't fall asleep"och jag precis som dem andra tänker att "hur fasen ska man kunna somna här". Efter ett tag försvinner min balans mer och mer och varje gång jag behövs ta några stora kliv uppför någon sten behöver jag stanna upp och andas. Jag fortsätter kräkas med jämna mellanrum och efter ett tag börjar jag även fråga om pauser. När klockan är någonstans runt kl 2-3 så börjar jag få svårt att koncentrera mig och jag går mer och mer i en dimma. Balansen är inte på topp och jag håller mig i klipporna bredvid mig när jag kan. En gång tappar jag balansen lite väl mycket och faller långsamt bakåt varav jag får en hand i ryggen som puttar tillbaka min tyngdpunkt åt rätt håll. Tack P. Till sist börjar jag förstå vad guiderna menar med att inte somna och jag känner hur jag börjar få svårt att hålla mig vid medvetande. Hela resan har mitt motto varit "Kan jag stå så kan jag gå" men här börjar det ta stopp. Jag kräks allt mer frekvent och kan till sist inte gå mer än ett par meter mellan kräkningarna. Jag sätter mig på en sten. Huvudguiden Freddy tittar på mig och pratar sedan med vår danska guide/ansvarig Henrik som kommer fram och pratar med mig. Jag erkänner att jag inte alls mår bra och när Henrik säger att dem anser att jag ska gå ner igen och frågar om det är okej så håller jag med. Hur gärna jag än vill upp på den toppen så känner jag själv att det nog är direkt farligt för mig att fortsätta. Jag måste ju trotts allt kunna hålla mig vid medvetande, det känns som någon slags miniminivå... Jag kommer ihåg att Henrik säger att vi är 5350 m.ö.h

Efter det går allt ganska fort, jag blir tilldelad "min" guide Bwashee och vi startar snabbt nerstigningen. Han vet att jag är ganska bra på att ta mig ner så vi går/halvspringer och vi tar räddningsvägen ner som består till mestadels av löst grus. Han har mig i armkrok och synkroniserat springer/glider vi ner i den lösa sanden. Mitt i all misär så har jag fantastiskt roligt. Vi är helt i synk och jag tänker att såhär är det nog när man dansar en bra tango. Jag kräks sista gången när vi kommer tillbaka i campet. Klockar är nu 04 och nedstigningen har tagit någonstans mellan 0.5-1h. Alla måste när den kommer tillbaka från toppförsöket skriva på ett papper och få sin syremätning registrerad. Min mäts till 50%, dem säger att det är lågt men det är okej och jag kan sova om jag vill. Jag kommer ihåg vad Henrik hade sagt och tänker att nej, det här är inte alls bra, jag får inte sova nu så jag fortsätter att sitta upp och försöker andas ordentligt. Några minuter senare kommer en av killarna tillbaka. han har nu pratat med Freddy över radion som säger att 50% är inte alls bra och att min syremättnad ska mätas var 10 minut och att jag ska dricka varmt vatten. Än en gång mäter jag strax över 50%. Över radion så hör jag en orolig Henrik som säger att om jag inte börjar få det bättre snart så behöver han komma ner och titta på mig själv. Den fokuserade andningen och det varma vattnet hjälper och nästa mätning visar någonstans över 60%, ytterligare en stund senare är jag uppe runt 75%. Jag börjar börjar känna mig mer okej och ger mig själv tillåtelse att somna i halvliggande läge, med tänd lampa och min flaska varmvatten i sovsäcken.

Två timmar senare blir jag väckt och blir serverad the och frukost i tältet. Bwashee kommer och sätter sig hos mig och vi har en fin stund. Efter jag ätit så sover jag från och till medans folk börjar ta sig tillbaka till campet. Alla är trötta och slitna men fantastiskt glada över att ha nått toppen. Efter vi ätit lunch packar vi ihop våra saker och börjar gå ner för berget mot Mweka camp där vi ska sova första natten.

​Dagens tur beräknas ta ca 4h men efter ett tag får jag och några andra lov att gå på i vårt eget tempo med en av guiderna. Vi promenerar raskt och styckvis springer ner för berget och glada fram till Mweka ca en timme innan resten av gänget. Mweka ligger på 3100m och på vägen ner mår jag bara bättre och bättre. Jag får mig en ordentlig energiboost när vi kommit ner en bit och det är förmodligen därför jag också får lust att springa. Alla som känner mig vet att jag vanligtvis avskyr att springa men teknisk terräng var riktigt roligt, kanske blir det traillöpare av mig någon gång i framtiden...

Dag 9

Efter frukost firades det lite med sång och dans innan vi gav oss ut på vår sista vandringsdag ner mot Mweka gate.

Turen på nästan 1500 höjdmeter ner till Mweka gate tog 4-5 timmar. Även idag tilläts vi att gå i mer splittrade grupper så att alla skulle kunna hålla ett behagligt tempo. Jag och några andra gick raskt ner för berget, emellanåt sprang vi lite och hoppade över stock och sten. Det är fantastiskt roligt att ta sig ner fort i teknisk terräng. Sen så sparar det knän och ben väldigt mycket, i alla fall för mig.

Så var vi helt plötslig nere vid gaten. Där fanns toaletter med rinnande vatten, tvål och spegel. Kände mig nästan som ny efter att fått tvätta bort 10 dagars smuts från händerna och sköljt av ansiktet! Vi tog oss var sin öl/läsk innan vi satte oss i vår buss och åkte tillbaka till hotellet. På vägen åkte vi inom en souvenirbutik.

Väl framme på hotellet fick vi en pytteliten stund på oss att tvätta av oss det värsta innan lunchen. Jag och S var fruktansvärt effektiva och spenderade nog 3 min va i duschen. Vid lunchen ställdes det fram en påse där vi kunde efterlämna sådant som vi inte ville ha med oss hem som gamla/slitna/söndriga kläder, vattenflaskor, extra batteri.

Tips:

Res i eller ta med dig gamla/slitna skor och kläder som du kan lämna kvar. Jag själv tänkte inte på detta innan jag åkte och hade mest med mig nya eller lånade kläder som jag inte ville bli av med. Människorna här är väldigt fattiga och några har näst intill inget alls och blir överlyckliga av en gammal fleece med småhål i.

Resten av dagen gick åt att ta de lugnt och bada lite i poolen vilket var ett perfekt tillfälle att prova min Nikon 1 som ska vara vattentät.

Senare på kvällen fick jag ligga med fötterna högt eftersom dem svullnat upp ordentligt, antagligen från temperatur/tryckskillnaderna. En annan sak som dem flesta hade gemensamt denna dagen var väldigt ömma tår/tånaglar, mina är blåa av den snabba promenaden nedåt.

Efter vi packat ihop det mesta och ätit frukost skulle vi ta oss en tur i staden. Jag hade på mig det ända rena jag hade vilket var kort shorts och ett linne, något som inte alls passade sig i Moshi som är muslimskt/kristet, så jag fick lydigt köpa mig en sarong som jag använde som kjol. Inne i stan åt vi först lunch innan vi strövade omkring fritt och tittade. Jag passade på att köpa mig ett par bildäcks flipp flopp för att stödja den lokala handeln.

Medans jag stod och pratade med Masaikrigaren på bilden som för övrigt tyckte att vi skulle gifta oss så försöker en annan man köpa mig från mannen han trodde var min far. 50 kor och en bit land i Tanzania. Hade jag inte redan varit tagen hade jag kanske funderat på det. Jag är inte säker på om man ska ta det som en komplimang att någon vill betala för en eller en kränkning att någon tycker man ska bli deras ägodel.

När vi var tillbaka på hotellet vid 15 tiden packade vi ihop dem sista sakerna innan vi gav oss av till flygplatsen. Ungefär halva gänget skulle vidare på safari och Zanzibar medans den andra halvan, som inkluderade mig, åkte tillbaka till Danmark. Det blev ett hjärtligt och lite vemodigt farväl innan vi satte oss på bussen. Det är svårt att förklara hur konstigt nära man kommer varandra när man är med en en sån här sak tillsammans. Okända och ändå väldigt kända människor.

Sammanfattning

  • Ett fantastiskt äventyr och minne för livet

  • Seriösa resebolag som jag verkligen kan rekommendera, både Topas Travel och Zara.

  • Prisvärt och hjärtligt land med underbara människor

  • Turisttätt destination men som ändå inte kändes överexploaterad.

  • På grund av det torra vädret är det väldigt dammigt/smutsigt överallt. Våtservetter och handsprit är ett måste.

  • Bra engelska standard på hotell och guider.

Allt sammantaget är detta en upplevelse jag verkligen kan rekommendera! Trotts att jag emellanåt mått väldigt dåligt hade jag verkligen the time of my life och jag drömmer redan om att vara tillbaka i Tanzania. Vem vet, någon gång i framtiden är det kanske jag som står där uppe på toppen.

Vad nästa äventyr är återstår att se.

#vandring #resa #hike #Afrika #kilimanjaro #berg #höjdsjuk #moshi #Topastravel #Zara #Tanzania #Kili #HakunaMatata #Maraboustorkar

182 visningar
Kontakt
  • Black Facebook Icon
  • Black Instagram Icon

Vill du komma i kontakt med mig? Fyll i kontaktformuläret här under så hör jag av mig så snart som möjligt. Alltid gratis konsultation i Lund, Sverige eller över internet.

kampefitness@gmail.com