• Admin

ATT TA SIG IGENOM TJEJVASAN MED MINIMAL SKIDTRÄNING – DEL 2.


Har du missat att läsa första delen om hur jag förberedde mig för att åka tjejvasan så hittar du det här.

Påväg till loppet

Så då hade det dratt ihop sig till att faktiskt ta sitt pick och pack och köra hela vägen upp till Mora. Efter en snabb titt på kartan bestämde jag mig för att köra upp på två dagar så på torsdagen 23/2 satte jag mig i bilen och körde upp till Karlskoga och hälsade på min sambos syster och hennes fina familj.

Jag skrev i förra inlägget att jag skulle behöva ta mig igenom allt det här helt själv, det var inte riktigt sant. Som tur var skulle Karro, en tjej som jag läste PT-utbildningen med, och hennes mamma också åka så jag frågade om vi inte kunde boka boende tillsammans så det gjorde vi. Vi fick tag i en liten stuga för 4 personer med eget kök och badrum på Johannisholms stugby ca 30 min utanför Mora.

På fredagen körde jag dem resterande 2-3 timmarna från Karlskoga till Mora samtidigt som jag reflekterade över hur fantastiskt vackert Sverige faktiskt är. Jag klarade galant av vinterväglaget och var framme och checkade in vid 15. Tanken var att Karro och hennes mamma också skulle ha kommit vid den tiden men tydligen var det fler än dem som var påväg in till Mora och efter att damerna suttit fast i köer en stund bestämde vi oss för att ses vid nummerlappsutdelningen istället.

Ungefär här började problemen hopa sig. Jag tänkte att efter morgondagens lopp var kört så kunde det vara skönt att sätta sig i en varm bastu och eftersom stugbyn hade en bastu bad jag snällt den snälla receptionisten att boka den till oss och ha den varm lagom tills vi kom hem från loppet. Hon sa att hon skulle kolla och kom tillbaka några minuter senare och berättade att visst kunde vi använda bastun om vi ville men undrade hur vi tänkte göra då eftersom vi bara skulle stanna en natt. En natt? Ja, det hade blivit någon slags missförstånd där och Karro med mamma tänkte köra hem efter loppet. Jag tänkte på det lite snabbt och kom fram till att ensam köra hela vägen hem till Skåne efter loppen inte en bra ide´. Att stanna kvar en natt till och trött och sliten sitta själv i en stuga ute i skogen kändes inte heller så lockade. Efter en kort stunds panik kom jag på att jag kunde åka tillbaka till Karlskoga efter loppet, 2-3h timmar skulle jag nog orka köra efter lite mat och vila.

Problem två var det där med vallningen. Den fina tejpen på mina skidor som skulle hålla 10 mil hade blivit helt klumpig och förstörd av min < 1 mil träning inför loppet, jag måste ha åkt på grus eller något? Eftersom jag inte kan någonting om vallning hade jag bestämt mig för att lämna över ansvaret till proffsen på plats och lite snabba googlingar hade visat att det fanns drop-in vallning på plats.

Jag lyckades leta upp en tom parkeringsplats i Mora och släpade med mig skidorna till mässhallen där man skulle hämta ut sin nummerlapp. Väl framme vid hallen så fick man inte ta med sig sina skidor in, kändes ju sådär kul att bara lämna dem utanför så jag tänkte att det är lika bra att lämna in dem på vallning direkt. Framme vi vallningsplatsen möts jag av en skylt där det står att dem fullbokade och inte längre tar emot drop-in. Jag ringer Karro, hon kommer ut med sin mamma som får vakta mina skidor medans Karro slussar mig igenom dem obligatoriska stoppen i mässhallen för att hämta ut nummerlapp och köpa bussbiljett till starten. Tur i oturen så berättar någon för oss att en sportaffär inne i stan fortfarande tar emot skidor för vallning, vi tar mina skidor och rusar dit. Lyckan är total när dem glatt tar emot mina skidor och säger att jag kan hämta ut dem 19 samma kväll. Vi tar en runda i mässhallen, äter lite mat innan vi hämtar ut mina skinande skidor, handlar frukost och åker tillbaka till stugan.

Tjejvasan

På den stora dagen gick vi upp tidigt (kanske 7?), drack kaffe och tryckte i oss så mycket mat vi kunde innan vi åkte och ställde bilarna. Jag var den av oss som startade tidigast vid 10.30 och dem andra två i ledet efter. Vi satte oss på bussen mot Oxberg och plumsade i snön mellan busstoppet och startplatsen. När man hämtade ut sin nummerlapp hade man dessutom fått lite utav en goodiebag med en påse där man packade duschgrejer och ombyte i, klistrade en lapp med sitt startnummer på och hivade upp i en lastbil och en annan påse, också med numret på, där man kunde stoppa sina överdragskläder i vid starten. Överdragsklädespåsen lämnade man sen bara i spåret så plockades dem upp och kördes till mål, hur smidigt som helst.

Såhär glad var jag innan starten men mina solglasögon i det perfekta vädret. Jag återkommer till mina solglasögon senare...

Tjejvasan

Innan jag visste ordet av det hade vi tryckt i oss lite gratissnacks, gått och kissat för sista gången och sen stod jag där i startledet och insåg att jag faktiskt gjorde det här. Let the shiing begin!

Vad gick fel?

Som alla säkert kan tänka sig så gick det inte helt smärtfritt för mig att ta mig igenom loppet så jag tänkte göra en sammanfattning av mina bekymmer.

Mina skidor var bakhala

Vädret och snön matchade tydligen inte min valla vilket ledde till att det var ordentligt bakhalt. Problemet märktes redan första uppförsbacken i Oxberg där jag ramlar första gången när jag försöker saxa uppför backen och fick kämpa med att ställa mig upp ett par gånger eftersom jag bara gled baklänges.

Nedförsbackarna var riktigt branta

Nedförsbackarna var vi skulle ner för var riktigt riktigt branta. I början var jag vid gott mod och tänkte att det är väl bara att köra, jag hade ju åkt i några nedförsbackar tidigare. Efter ett större antal vurpor i backarna fick jag lägga min stolthet åt sidan och gå ner för dem brantaste backarna, längs högersidan, med dem andra tanterna.

Nedförsbackarna var ospårade

Alla coola som kunde åka på riktigt åkte på vänsterkanten av backen, dem funktionellt bra åkte i mitten och resten bads åka i högerfältet. I vänsterfältet åkte dem flesta på i nedförsbackarna och stöd sådär coolt hopkurad som man brukar se på tv, resten plogade sin väg ner för backarna på ett eller annat sätt. Detta ledde till att det inte fanns några spår kvar alls i vissa backar. Eftersom jag inte kan åka nedför borde jag egentligen inte inte uttala mig men som jag förstått det så är det väldigt mycket ostabilare att åka nerför med längdskidor än med vanliga utförsskidor. Poängen är i alla fall att jag inte hade en chans att hålla mig i rätt spår när spåren försvann. Ibland fanns det inga spår alls och ibland försvann dem en bit ner i backen, då var jag helt körd. Vid minst ett tillfälle åkte jag diagonalt ner för backen och hamnade i det jättesnabba spåret samtidigt som alla snabba skrek åt mig att hålla höger men vad gör man? Jag var mest lättad över att jag befann mig i något spår alls och inte låg över en stubbe i skogen.

Jag kan inte ploga

Detta i samband med ovanstående gjorde att jag var fullständigt kaos i nedförsbackarna. Detta var också anledningen till varför jag fick åka utan solglasögon större delen av loppet. Under en av mina första ordentliga vurpor landade jag oturligt nog på mina solglasögon som tyvärr inte klarade sig så bra. Jag övergav dem i första bästa soptunna. Förutom att ha sönder glasögonen så lyckades jag även dämpa smällen med huvudet och drog förmodligen på mig en pytteliten hjärnskakning. Rutinerad som jag är hade jag smugit ner två Alvedon i midjebältet vilket botade (läs maskerade) huvudvärken.

Jag skulle vilja säga stort TACK till alla funktionärer som hjälpte till längs banan, speciellt den starka man som sprang och hjälpte mig upp när jag kraschat mitt i en backe.

Chansen att rätt person läser detta är nog fruktansvärt liten men jag jag skulle även vilja säga FÖRLÅT till tjejen som jag mer eller mindre skedade i en nedförsbacke. Kombinationen av allt ovan ledde till att jag åkte riktigt fort nedför några av bac