Dem som känner mig privat vet att Tjejvasan är någonting jag har gått och våndats över ända sen det började bli dax att börja träna inför den. Historien börjar för lite mer än ett år sedan när några kollegor till mig bestämde sig för att åka Vasaloppet 2017. Vi hade precis varit på en konferens i Sälen tillsammans med snö och strålande sol. Detta var det närmsta jag kommit en skidresa innan. Utöver jobb hann vi med skoteråkning, bastu, öl och badtunna. När jag blev tillfrågad om att hänga med upp och köra Vasan kändes det som en bra ide´. Tanken på att behöva ta sig igenom loppet drunknade i känslan av skidmys; att bo i vedeldad stuga, bada bastu och dricka öl. Jag tänkte att eftersom jag aldrig åkt längdskidor (eller vanliga skidor) skulle jag vara förnuftig och anmäla mig till Tjejvasan som bara var 3mil till skillnad från hela vasan på 9mil som mina kollegor skulle åka. Samma dag som biljetterna släpptes vad jag på tyngdlyftningstävling i Landskrona och jag kommer ihåg hur jag stod utanför lokalen och väntade på en anmälningsbekräftelse bara minuterna efter anmälningen öppnade medans mina lagkamrater vägde in och åt frukost. Jag fick en biljett och var officiellt anmäld till Tjejvasan 2017.

Min tanke var att till sommaren börja åka rullskidor, det hände aldrig. Känslan av skidmys började successivt ersättas av tanken på att jag faktiskt skulle behöva ta mig igenom det här och dog totalt när jag insåg att Tjejvasan inte gick samma dag som mina kollegor skulle åka. Den ena skulle åka öppet spår dagen efter och den andra nattvasan helgen efter. Inte nog med att jag skulle behöva träna själv, jag skulle också behöva ta mig upp till Mora själv, bo själv och åka loppet själv.

UTRUSTNING

När vintern började närma sig bytte jag planerna på rullskidor mot att åka faktiska rullskidor. När det började närma sig jul hade vintern fortfarande inte kommit till Skåne och jag började på riktigt känna att jag behövde känna igång om jag skulle hinna ro iland detta tills i Mars. Därför passade jag, när jag var uppe och firade jul i Örebro, på att införskatta mig ett par längdskidor. Jag fick jättebra hjälp i på XXL av en tjej som själv åkt massa längdskidor. Hon frågade hur mycket jag hade åkt innan (inget), om jag tänkt träna mycket (nej) och vad jag skulle ha dem till (åka tjejvasan). När hon skulle mäta upp spannet på skidorna försökte jag först ställa mig på fel håll alltså bak och fram innan hon berättade vad som var bak och fram på skidorna. Efter jag berättat att jag förmodligen borde räknas som benstark så fick jag lite styvare skidor än vad hon från början hade tänkt sig. Med styvare skidor får man bättre glid men man måste även trycka ner skidan hårdare för att få fäste. Därför brukar nybörjare köra med lite mjukare skidor medans dem med bra teknik, styrka och precision kan ha styvare skidor och därmed bättre glid. Jag fick med mig:

• Skidor: Sport Glass NIS från Fischer

• Pjäxor: T5 Plus Touring från Alpina

• Stavar: Escape Elite från Salomon

Jag köpte också någon vallning där dem gjorde skidorna åkklara och satte på fästtejp eftersom jag inte vet hur man vallar.

TRÄNING

Första åket var i kanonsnöspåret i Ånnaboda. Resultatet var sådär… Det var mycket svårare att åka än vad jag hade hoppats på. I nedförsbackarna gled jag som bara den och ramlade så fort spåret svängde, i dem branta uppförsbackarna kom jag ingenstans och började glida baklänges, min sambo fick i någon backe gå bakom och hålla emot för att jag skulle komma upp. Totalt åkte jag nog knappt 2km.

Andra åket var också i Ånnabodas kanonsnöspår. Denna gången hade jag lurat med mig en vän som faktiskt behärskade längdskidåkning och gjorde sitt bästa för att lära mig grunderna. Även denna gången ramlade jag en hel del och insåg varför det räknas som en konditionssport, det var asjobbigt. Denna gången åkte jag ca 3km.

Tredje åket var i Lunds stadspark där det fanns konstsnöspår kvar efter en tävling. Där åkte jag runt runt runt på ett 400m spår där man åkte 200m, vände och åkte tillbaka. Om jag minns rätt åkte jag 5 varv vilket resulterade i 2km. Jag ramlade ingen gång på detta platta spår.

Runt den här tiden fick jag efter ungefär två månaders yrsel och trötthet reda på att jag led av lätt blodbrist och uttalad järnbrist. Jag ordinerades järntabletter och började vila från min vanliga träning. När jag mådde som sämst var jag helt förstörd efter att ha joggat 400m. Utan tillräckligt mycket järn i blodet kan kroppen inte transportera runt något syre och min vanligt vis dåliga kondition var nu katastrof.

Äntligen hade snön och vintern kommit till Skåne och fjärde åket blev på Kungsmarkens golfbana utanför Lund. I mörkert, utan pannlampa kämpade jag mig igenom vad jag uppskattar till ungefär 2km. Såklart ramlade några gånger även denna runda.

Femte och helt klart bästa åket blev i Satserup utanför Hörby där jag först åkte elljusspåret på 1.7km och sen det röda spåret på 4.5km. Spåret var ganska backigt (väldigt backigt för att va skåne) och det blev en hel del vurpor. Det var denna gången jag bestämde mig för att jag faktiskt gillade att åka längdskidor. Dem ca 6km jag pkte denna och sista gången innan tjejvasan tog ungefär en timme.

Det var nu knappt två veckor kvar till tjejvasan, snön var borta och det ända jag kunde göra nu var att vänta och försöka hålla hoppet uppe. Hur det gick sen får ni läsa i nästa del!